Hellre blå än försiktig.

Ibland när man går så fort som jag gör, så är det helt omöjligt att se allting som står i vägen. Så då går man in i nåt (oftast är det nåt som mamma och pappa placerat på en helt koko plats). Och ibland när man klättrar upp på saker så fort som jag gör så är det jättesvårt att stå kvar. Och då ramlar man ner. Det gör ont att gå in i nåt och att ramla ner. Ibland kommer det lite vatten i ögonen då. Fast ibland blir jag bara ruskigt arg. Sen efter nån dag, när man tror att allt det onda är borta, då blir det blått där man har slagit sig. Alltså, jag tycker ju om blått och så, fast jag vill ju inte vara blå i pannan. Eller på benet. Och inte går det bort när man duschar heller! Mamma säger att om jag är försiktig, då blir jag inte blå. Hmmmm.... Nej, va fasen, jag är nog hellre blå än försiktig!